Benjamin Andersson (SE)

Temenos

27 - 29/8 2021





I

The Pearl

(Knight of Cups)


Once there was a prince whose father, the King, sent him to a foreign land to find a pearl and bring it back. When he arrived, he found the lake where the pearl would be and which was guarded by a giant snake. He decided to wait until the snake would fall asleep. Meanwhile, people came up to him and offered him a drink from a cup, which caused him to fall into a deep sleep. When he woke up he had forgotten what he was doing there, about the pearl, and that he was a prince.



II

Temenos


Benjamin Andersson uses colors in a restrained but effective way. In halls of darkness, shades vibrate through hair-thin cracks that shift and shift back. Larger streaks of color can be sensed in darkened skies veiled by soot and sulfur smoke. In the paintings, which appear as much like artifacts as paintings, it is as if I see things not only because of the right kind of light, but because of the right kind of darkness.



The images appear as whispers from the hidden and secret. Archaic nights are illuminated by flashes of lightning, or in calmer images where something takes shape in the light of a gentle glow. Sometimes I wonder if what looks like a vessel, a creature, or a well, really is one of those things. I see the paintings as scenes from the place where symbols come from, not as symbols themselves. This leads to the idea that what I see is not just a vessel but the vessel, the primordial vessel.



III

The Scent of Rain


The phenomenon is called petrichor and is actually about the smell of soil to which the human sense of smell has an extreme sensitivity. A single drop of the substance in a swimming pool is enough to smell it. When it rains, molecules are released from the soil, plants and bacteria that form an extremely fine mist. It is so light that you can smell rain even before it has started to rain right where you are.

One theory why people like the scent so much is that our ancestors depended on rain to survive. The smell is largely the same as in a root cellar, in a sandbox, or when you push a shovel into the ground and turn it, but then in a much more concentrated form.



Our sense of smell has many functions: it is a warning system, a taste enhancer and a pheromone alarm. It is also an instrument for registering that which we take for granted and things we do not have a name for.

When I smell soil, it is not primarily its agricultural benefits that I think of, that belongs to the rational. Strongest is an emotional reaction to nature's intrusive and chaotic indifference. Chaotic in the sense that nature is in opposition to order and indifferent in the sense that it does not differentiate between life and death, as culture does. The conflict in the scent of soil reminds us of the struggle between sky cults’ vertical pursuit of crystalline order and earth cults’ worship of the chtonic and dionysian reality of existence.



IV

The Root Cellar


When I was a child, there was a root cellar in the woods where I used to play. I was so little that I could not find my way there if I wanted to but used to run in to it by accident. At first I did not dare to walk inside of it, but once I did, I saw that there were shelves that had collapsed and some old tools. In the innermost wall I discovered a hole, barely larger than a fist, where there was a crystal. When I held it up to the light from the entrance, it was transparent, a little milky and with green specks in it. I did not dare to take it with me because I was a worried child but used to look at it when I was there and played. One day, out of nowhere, I put it in my pocket and ran out. The crystal was sharp through the fabric against my thigh and when I got home I put it in a box. The days after, I could not stop thinking that someone might be missing the crystal and would come looking for me. I decided to put the crystal in the hole again, but I never found my way back to the root cellar. The crystal is still with me to this day in a Romeo y Julieta cigar box.



Eric Length
Augusti 2021, Malmö



. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .




I

Pärlan

(Knekt i bägare)



Det var en gång en prins vars far, Kungen, skickade honom till ett främmande land för att hitta en pärla och ta den tillbaka. När han kom fram letade han upp sjön där pärlan skulle finnas och som vaktades av en jättelik orm. Han bestämde sig för att vänta tills ormen skulle somna. Under tiden kom människor fram till honom och bjöd på en dryck ur en bägare som gjorde att han föll i en djup sömn. När han vaknade hade han glömt vad han gjorde där, om pärlan, och att han var en prins.



II

Temenos


Benjamin Andersson använder färger på ett återhållsamt men effektfullt sätt. I salar av mörker vibrerar nyanser genom hårstråtunna sprickor som skiftar och skiftar tillbaka. Större färgstråk kan anas i förmörkade himlar beslöjade av sot och svavelrök. I målningarna, som ser lika mycket ut som artefakter, är det som att jag ser saker inte bara av rätt sorts ljus, utan av rätt sorts mörker.



Bilderna framstår som viskningar från det dolda och hemliga. Arkaiska nätter blir för ögonblick upplysta i snitt av ljus, eller i dovare bilder där kroppen av något tar form i skenet av en mild glöd. Ibland undrar jag om det som ser ut som ett kärl, ett väsen, eller en källa, verkligen är ett av dessa ting. Jag ser bilderna som scener från platsen där symboler kommer ifrån, inte som symboler i sig. Det leder till en föraning om att det jag ser inte bara är ett kärl utan det kärlet, det primordiala kärlet.



III

Doften av regn



Fenomenet kallas petrichor och handlar egentligen om doften av jord som människans luktsinne har en extrem känslighet för. En enda droppe av ämnet i en simbassäng räcker för att känna doften av det. När det regnar frigörs molekyler från jorden, växter och bakterier som bildar en oerhört fin dimma. Den är så lätt att man kan känna doften av regn redan innan det har börjat regna just där man befinner sig.

En teori om varför människor tycker så mycket om doften är att våra förfäder var beroende av nederbörd för att överleva. Doften är till stor del samma som i en jordkällare, i en sandlåda, eller när man stampar ner en spade i jorden och vrider om, fast då i mycket mer koncentrerad form.



Vårt doftsinne har många funktioner; det är ett varningssystem, en smakförhöjare och en feromon-uppfångare. Det är också ett instrument för att registrera sådant vi tar för givet, eller sådant som vi inte har ett namn på.

När jag känner doften av jord är det inte främst dess livgivande egenskaper som jag tänker på, det tillhör det rationella och just tänkandet. Starkast är en känslomässig reaktion på naturens påträngande och kaotiska likgiltighet. Kaotisk i bemärkelsen att naturen är i motsatsförhållande till ordning och likgiltig i bemärkelsen att den inte gör skillnad på liv och död, såsom kulturen gör. Konflikten i doften av jord påminner oss om kampen mellan himmelskulters vertikala strävan mot kristallinsk ordning och jordkulters dyrkan av tillvarons ktoniska och dionysiska realitet. 



IV

Jordkällaren



När jag var barn fanns det en jordkällare i skogen där jag lekte. Jag var så liten att jag inte kunde hitta dit om jag ville utan brukade springa på den av slumpen. I början vågade jag inte gå in, men när jag väl gjorde det såg jag att där fanns hyllor som rasat ihop och några gamla verktyg. I den innersta väggen upptäckte jag ett hål, knappt större än en knuten hand, där det låg en kristall. När jag höll upp den mot ljuset från ingången var den genomskinlig, lite mjölkig och med gröna prickar i sig. Jag vågade inte ta den med mig för jag var ett oroligt barn men brukade fingra på den när jag var där. En dag, från ingenstans, stoppade jag den i byxfickan och sprang ut. Den var vass genom tyget mot låret och när jag kom hem la jag den i en låda. Dagarna efteråt kunde jag inte sluta tänka på att någon kanske saknade kristallen och skulle leta efter mig. Jag bestämde mig att lägga kristallen i hålet igen, men hittade aldrig tillbaka till jordkällaren. Kristallen finns med mig än idag och ligger i en cigarrlåda av märket Romeo y Julieta.




Eric Length
Augusti 2021, Malmö