Johan F. Karlsson,
Sigrid Holmwood,
Christofer Degrér,
Alexander Höglund,
Sara Andreasson

Leave Society
27/2–29/3 2026

Curator: Richard Krantz




"Lasse i Berget":

Det var en solig dag någon gång under det tidiga 00-talet och jag och mina mellanstadieklass-kompisar skulle sedvanligt göra en skolutflykt till Lasses Grotta. Eller till “Lasse i Berget”, som den också omnämns. Det är egentligen ruinerna av en liten stenstuga som en Lars Eriksson byggde och bosatte sig, tillsammans med sin fru Inga, på 1800-talet. Den ligger i utkanten av landsbygdsorten där jag växte upp, där samhället går över i vild skog och naturreservat. Lars Eriksson drevs av en frihetslängtan och en tillvaro utan grevar och baroner och sade fuck you till samhället och drog till skogs. Inte skulle han bo i någon sketen fattigstuga. Han lämnade byn och gemenskapen. Ovälkomna gäster motades bort med hot om våld. Där bodde han med Inga i närmare 30 år. Det måste ha varit fuktigt och jävligt. Godsägarna i området lärde sig efter ett tag att det var bäst att lämna Lasse i Berget i fred.

Vi hoppade upp på våra cyklar och trampade iväg. Min egen cykel var trasig så jag hade fått låna en av en lärare. Några hundra meter från Lasses Grotta skulle vi cykla över en smal träbro. Jag var inte helt van med cykeln, framhjulet fastnade i någon hålighet i en planka och jag for över styret, broräcket och landade i en lervälling nedanför. Jag spräckte läppen men var annars oskadd, om än täckt i gojs från topp till tå. Vissa i klassen skrattade och andra hjälpte mig. Jag såg att cykeln blivit sned i kraschen. Det bestämdes unisont att jag inte kunde vara med mer på utflykten och skulle därför forslas hem. En lärare, inte han jag lånat cykeln av, skulle köra hem mig i sin bil. Han lade ut sopsäckar på sätet och sedan fick jag klä av mig alla kläder utom kalsongerna och sätta mig i bilen.

Vi åkte sträckan hem till mig under tystnad, och läraren släppte av mig lite slentrianmässigt vid busstationen cirka 500m från mitt hem. Jag gick sedan hem i underkläderna och det leriga klädbyltet på i famnen.

Likt Lasse hade jag, om än oplanerat, lämnat min grupp. Blivit utstött från gemenskapen. Även om det inte var självvalt så fanns det något fridfullt i det. Jag slapp umgås med klassen som jag inte hade så mycket till övers för (förutom Lars), och jag kunde käka godis och kolla på TV resten av dagen tills min mamma kom hem från jobbet. Och tänka på att de andra kuskade runt där i naturreservatet, svettiga och jävliga och ätandes äcklig medhavd matsäck.

Det finns mycket problematiskt med att vilja lämna samhället. En misstro mot det kollektiva känns som en tråkig grej. Det tangerar också att förkasta vetenskap och banar väg för något som känns som kritiskt tänkande, men som inte är det; allehanda konspirationsteorier och antivaxx. Wellness-industrin som omsätter långt mer än “big pharma”. Självutnämnda gurus som “gör sin egen research”, och en preppermentalitet som för tankarna till lokala krigsherrar och en längtan efter undergången.

Men det finns också något fint och tilltalande i att inte vilja vara med. Vi har nog alla någon gång lämnat en fest utan att ta farväl - vilken känsla ändå? Som konstnär är det karriärmässigt viktigt att vara aktiv. I det sociala, i sociala medier och att inte tacka nej till uppdrag. Kommer de att vilja ha med mig i en annan utställning om jag tackar nej till detta? Att helt enkelt inte känna för att delta kan få förödande konsekvenser.

I grupputstälningen Leave Society träffar vi på en rad konstverk som behandlar idéen om att Lämna på olika sätt. De beskriver inte alltid något storstilat utträde ur samhället, men alla tar sig an fenomenet på någon nivå, eller via associationsbanor. Tankarna går bland annat till frågor om att ta farväl, att dyka upp på en ny plats, att lämna spår, isolation och att vara närvarande efter man har gått iväg.

Johan F. Karlssons videoverk Farwell Piece (Ascending Peaks Evoke Fading Thoughts) (2024), visar dokumentationen av en performance, eller happening, som realiserades under ett residency. Konstnären ses metodiskt och bestämt ta farväl av kollegorna på residenset, för att sedan långsamt försvinna över bergen i horisonten. Gruppen står kvar och betraktar Johans långsamma försvinnande. Står det en grupp på andra sidan och ser honom dyka upp där? När man försvinner från en plats dyker man ju ofrånkomligen upp på en annan.

Att försvinna, dyka upp, och försvinna igen behandlas också i Christofer Degrérs skulpturala verk. I en stor glaskula skymtas ett moln bakom vad som känns som en sandig gegga, eller dimma, men som egentligen är en väl avvägd blandning av olika kemiska komponenter, som långsamt sedimenteras på botten av kulan. Slumpen styr vad du som besökare möter. Kanske ser du inget moln alls, kanske ser du det framträda blygsamt, eller kanske är det helt synligt. Det tar lång tid för molnet att bli helt synligt, så tidpunkten för besöket eller hur lång tid du befinner dig vid verket är avgörande. Att spendera dagen med att titta på moln måste i det närmaste ses som en protest mot dagens prestationssamhälle, även om det är något människor lagt tid på i alla tider.

Sara Andreassons väggbaserade skulpturer In Addition to Absence and Other Sciences (2024) är baserade på mönster som återfinns på nederländska fönsterluckor; sådana som sitter utanpå huset, i trä, och används för att stänga ljus och värme ute när det behövs - men skyddar givetvis också från insyn från omvärlden. “Handtagen” är gjorda av inläggningspussel för barn och själva luckorna är gjorda av golvbrädor. Det är i Nederländerna vanligt att man tar med sig golvplankor när man flyttar. På så sätt är Andreassons verk ett slags pussel i sig själv, skapat av kasserade material och ihopsatta för att verka som något annat; något som handlar om relationen mellan utomhus och inomhus, om isolation och välkomnande.

Sigrid Holmwoods måleri, Alt-Right Coprolite (2024) , finner vi omkringpluppat i olika delar av utställningen. De föreställer fossiliserat vikingaavträde. Bajskorvar som verkar befinna sig runt klass 2-3 på bristolskalan. Väldigt hårda och resultatet av en fiberfattig kost, med andra ord. Influencers på högerkanten har under senare år propagerat för en “meat only”-diet. Att äta en som en viking, ett uppror mot “woke”-samhället som de anser tvingar folk att bli veganer. Holmwoods verk pekar väldigt bokstavligt på en faktisk konsekvens av den här dieten, och gör högergurusen lite mer mänskliga, och kanske också löjliga.

Alexanders Höglunds verk "Rose Was Here" (2026), syns inte, men är ändå närvarande i rummet. Vi känner doften av en parfym som Höglund själv tillverkat. Vem tillhör den? Likt när vi går in i en tom hiss och känner en grannes parfym börjar våra hjärnor konstruera en bild av vem den kan ha tillhört. Vem har alldeles nyss passerat här och lämnat sina spår? Dofter och lukter är nära kopplat till den delen av hjärnan som hanterar minnen, och dofter kan få oss att slungas tillbaka och minnas platser och personer som sedan länge gått förlorade. I Höglunds verk bjuds vi in att börja fantisera och skapa en ny person, eller projicera på någon vi känner. Närvaron blir nästan starkare än om personen befunnit sig med oss i rummet.

Just, ja; tillbaka till cykelutflykten. Jag kallades för “leran” resten av terminen. Läraren jag lånade cykeln av kom nästa dag i skolan cyklandes på en gammal rostig damcykel. Antagligen var den jag lånat utbytbar. Jag vågade inte möta hans blick.

Richard Krantz



* Titeln på utställningen är lånad från Tao Lins bok Leave Society.

Tack till Linus Svensson
Tack till Emil Carlsiö