Joran Stamatakakos (AU) 
To Fill Up Empty Things

31/3 - 30/4 2023

Vernissage: Friday 31/3, 17.00-21.00

Curator: Richard Krantz (SE)


Galleri CC presenterar stolt Joran Stamatakakos första separatutställning - To fill up empty things - sedan hans masterexamen vid Konstfack 2017.


Joran föddes 1982 i Albury i Australien hans konst har visats i grupp- och duosammanhang vid bland annat _konsthall, Galleri ID:I, HenProjects, Studio Pank, Hjorten Skulpturpark och Crum Heaven. Alla dessa är, likt Joran själv, stockholmsbaserade - vilket gör att vi är ännu gladare att få tillfället att möjliggöra Jorans konst för en publik i Malmö.


-VITAMIN J
-en kort essä om Joran Stamatakakos, av utställningscurator Richard Krantz


“Sometimes there’s a man… I won’t say a hero, ‘cause what’s a hero? But sometimes, there’s a man. And I’m talking about the Dude here. Sometimes, there’s a man, well, he’s the man for his time and place. He fits right in there. And that’s the Dude, in Los Angeles.
-The Stranger, Big Lebowski


Jag lärde känna Joran Stamatakakos konstnärskap när vi båda studerade på Konstfack, 2015-2017. Joran var lite av en slags kraft där, som drog runt i lokalerna, ett väsen nästan. Han skruvade, spikade, sågade, skulpterade och byggde. Ohämmat och råbarkat. Inne i ateljén naturligtvis, men lika ofta utanför, när denna snabbt blev för full eller för liten. Han gick inte riktigt att begränsa. Ibland trodde jag att den anrika skolans ytterväggar helt enkelt skulle ge vika. Jag minns att han konstant ville spela bordtennis med studiekamraterna. “Up for a game?”  hördes hans stämma ljuda genom väggarna, flera gånger per dag. Han drev det ambulerande galleriet Inside Gallery, som likt konsten tog olika delar av skolans lokaler temporärt i besiktning och genomförde korta utställningar.


Det var inte bara jag, studiekamraterna och professorerna som fick stifta bekantskap med Stamatakakos konst. Det fick även Konstfacks fastighetsavdelning. De stötte hela tiden på hans stora maximalistiska skulpturer, ofta byggda av kasserat trämaterial från bortskämda designelever. De kunde stå lite var som helst. Ibland kanske lite för nära branddörrar och nödutgångar. Inte så bra om det hade brunnit, såklart. Och givetvis extraarbete för fastighetsavdelningen - som redan säkert hade nog att göra med allehanda rikemansungdomar som ordnade fester i korridorer med “curerade” spellistor, i tid och otid, som om det var någon slags rättighet bara för att man kommit in på en cool skola.

Men, jag vill ändå hävda att Joran drevs av något annat. Inte en priviligerad bortskämdhet som inte brydde sig om vem som fick städa upp. Nej, med Joran var det annorlunda. Kanske kan man kalla det något så banalt som skaparglädje. Och inte ska väl någon dum planritning av en gammal telefonfabrik få stå i vägen för konsten? Jag vill även hävda att Joran tog ansvar. Joran fick hitta på många trix och lösningar för att förvara sina stora åbäken till skulpturer och installationer. Han sågade isär dem för att få in dem genom dörrar och byggde sedan ihop dem med något annat. Han gömde dem i kulvertarna. Satte efter en tid hjul på samtliga skapelser för att det skulle gå lättare. Han kom på att om de hela tiden var i förflyttning, hela tiden rörde på sig, så kunde inte riktigt någon vaktmästare säga något om saken. De var ju bara på väg någonstans, liksom. På så sätt blev han en slags arbetare som hade den uppgiften mellan 09:00 och 17:00 varje dag. Att rulla omkring saker. Ett slags idiotarbete men med ett tydligt syfte. Rulla. Såga. Flytta. Bära. Få in i hissen. Få ut. Mer poetiskt, mer konstnärligt och framförallt mer kul än någon jävla playlist med den senaste electron.

Jag vet inte om Konstfack var den plats som Stamatakakos behövde för sin praktik, men det var onekligen den praktik som Konstfack behövde. Oundvikligt och oavsiktligt ställde den frågor om institutionen - vilka skulpturer tillåts byggas? Går gränsen vid antal upplåtna kvadratmeter? Och varför slänger designeleverna flera containrar med bra byggmaterial varje dag? Och så vidare.

Joran har en ad-hoc metod när han bygger och skapar konst. Han skruvar ihop saker, både av kasserat och nytt material. Han gör det opretantiöst och råbarkat. Samtidigt är han en finstämd målare och tecknare, för att i nästa stund göra ett performance där han kryper under en filt genom rummet, ätande ett spår av godis. Som en slags amöba. Eller så gör han ett fanzine, eller an animation i MSPaint. Det går inte att nagla fast Joran, och det är det som gör hans konst extra viktig, i en tid av strömlinjeformad gallerikonst och platta, lättuggade röda trådar.


Mot slutet av texten inser jag nu att i vissa delar av den låter det som att Joran är död. Det är han inte. Han lever och verkar. Och nu visar vi alltså hans första stora separatutställning. Det är fan på tiden att den äger rum. Jag är glada att vara en del i den. Det är den vitamininjektion som vi inte visste att vi behövde. Vitamin J.





Foto: Johan Lundin