Monia Ben Hamouda (IT)
Extended protection/ Allegoric defence
5 - 28/4
Curator Camilla Edström Ödemark (FIN)
SE
Spridda rapporter: invasionen av icke-organisk materia i mjuka vävnader. Förlängningar av sinnen och känslor som apparater designade att passa perfekt i en mänsklig hand. Den intima relationen mellan kroppar och teknologier, vätskor som blandas med vätskor, kroppsliga substanser som blandas med industriellt framtagna sammansättningar. Titanets och polymerens omfamning som förmår hjärtat att slå stadigt, samtidigt som själva kärnan i att vara mänsklig långsamt vittrar sönder. Kroppar som uppvisas som artificiella till sitt innersta väsen. Maskiner som uppvisas som mänskliga till sitt innersta väsen. Gränserna mellan subjekt och objekt som tappar sitt värde. Detta är slutet för mänskan i Antropocenens guldålder. Det här är inte en era för det egna. Det här är en era av mänskan som flykting. Det här är skiftet då vi blir post-mänskliga.
(Har du någonsin försökt förstå världen utan dikotomier och essentialismer?)
En politisk sammanslutning mellan samhörighetens linjer. Sköra talismaner sammansatta med ett löfte om styrka. På samma sätt som mänskor är bundna till verkligheten, är också dessa tvingade att höra tillsammans, i ett radikalt nu där ett val måste göras in perpetuum; att komma ännu närmre eller splittras? Relationen mellan objekt-subjekt är utsuddad. Dynamiska premisser: du hör ihop med/genom detta ting framför dig, på samma vis som det hör ihop med/genom dig. Oskiljaktiga är ni i relation till verkligheten. Och för att vara förankrade i verkligheten måste du godta en annan ordning; du måste erkänna världen som magisk.
En verklighet som inte är människocentrerad, utan där Tingen existerar jämlikt. I resonans med din egna kropp samlar amuletterna och talismanerna sin kraft. I greppet av en hand ansluter de sig till kroppen som förlängningar. De här tillsynes passiva objekten, sammanflätade med ditt eget varande, intervenerade som passager mellan dina egna gränser och den yttre världen. De sträcker sig ut som tentakler mot horisonten. Där världen kolliderar i ett allsmäktigt och ständigt engagemang.
Monia Ben Hamouda (Milan, 1991) är en italienskfödd bildkonstnär med rötter i Tunisien. Hennes praktik, som mestadels består av skulptur, har en nästintill immateriell kvalitet. Ur hennes noggrant utvalda kombinationer av organiska och syntetiska material växer sig en stark känsla av post-digital oro. Hon är utbildad på Brera Academy of Fine Arts, Milan, och har sin examen i skulptur. Hennes arbete har tidigare visats på Et.al gallery (San Francisco); The Wrong Digital Art Biennale (Hong Kong); Werkschauhalle (Lipsia); Yongma Charm (Seoul); Ginny Projects (London); OJ (Istanbul); RivoliDue; Bocconi Art Gallery; Milano Film Festival; PANEproject; Marsèlleria Permanent Exhibition and VIAFARINI (Milan); Like a Little Disaster (Polignano a Mare); UNIVERSITÄTSSAMMLUNGEN KUNST och ALTANAGalerie (Dresden); Link Art Center For The Arts Of The Information Age (Brescia); Haunt (Yogyakarta). Hon har tilldelats Filmidees sommarvistelse på Sardinien (2015), och Academy Awards residens på Viafarini i Milan (2016), och blev vald som den yngsta jurymedlemmen på Film Maker Festival i Milan (2014). Hennes arbete har blivit recenserat i, för att nämna några, Mousse, ATPdiary, CURA, Panorama, La Repubblica, Artviewer, Schirn mag, We find wildness, Artslant LA, Contemporary art curator, Fruit of the forest, Istanbul art news, Syg, Ofluxo, Tzvetnik, Aujourd’ hui, Young Black Romantics.
EN
Widely reported: the invasion of non-organic matter in soft tissues. Extensions of the senses and emotions as devices designed to fit perfectly in human hands. The intimate relation between bodies and technology, a mixing of fluids with fluids, of bodily matters with industrially derived compounds. The embrace of titanium and polymers that keeps hearts beating at a steady pace as the very idea of being human is slowly disintegrating. Bodies displayed as intrinsically artificial. Machines displayed as intrinsically human. Borders between subject and object becoming obsolete. This is the end of (hu)-man in the peak of the Anthropocene. This is not the era of ours only. This is the era of human as refugee. This is the shift where we become posthuman.
(Have you ever tried to understand reality without dichotomy and essentialism?)
A political coalition between the line of affinity. Fragile talismans assembled with the promise of power. As humans to reality, they too are linked and forced to remain together, in a radical now where a choice is made in perpetuum; to get closer or to part? The relation between object-subject blurred. Dynamic premises: you find yourself connected to/through this object, as it is to/through you. Inseparable, you are in relation to reality.
In order to be anchored in reality, you need to accept another order; you need to acknowledge the world as magical. A reality that is not human-centered, but where Things exist equally. It is in resonance with your own body that the amulets and talismans will gain their power. In the grip of a hand, they will connect to the body as extensions. These seemingly passive objects, intertwined with your own being, intermingled as gateways between your own limitations and the outer-world. Reaching out like tentacles towards the horizon, where the world collide in an omnipotent and everlasting commitment.
Monia Ben Hamouda (Milan,1991) is an Italian born, Tunisian roots visual artist. Her work, mostly sculptural, has an almost intangible quality, creating a deep sense of post-digital unease through her perfectly curated combinations of organic and synthetic materials. She earned her diploma in Visual Arts - Sculpture - from Brera Academy of Fine Arts, Milan. Her work has been exhibited at Et.al gallery (San Francisco); The Wrong Digital Art Biennale (Hong Kong); Werkschauhalle (Lipsia); Yongma Charm (Seoul); Ginny Projects (London); OJ (Istanbul); RivoliDue; Bocconi Art Gallery; Milano Film Festival; PANEproject; Marsèlleria Permanent Exhibition and VIAFARINI (Milan); Like a Little Disaster (Polignano a Mare); UNIVERSITÄTSSAMMLUNGEN KUNST and ALTANAGalerie (Dresden); Link Art Center For The Arts Of The Information Age (Brescia); Haunt (Yogyakarta). She was awarded the Filmidee summer residency in Sardinia Island (2015), the Academy Awards residency at Viafarini in Milan (2016), and selected as youngest jury member at Film Maker Festival in Milan (2014). Her work has been reviewed, among others, in Mousse, ATPdiary, CURA, Panorama, La Repubblica, Artviewer, Schirn mag, We find wildness, Artslant LA, Contemporary art curator, Fruit of the forest, Istanbul art news, Syg, Ofluxo, Tzvetnik, Aujourd’ hui, Young Black Romantics.
All photos by Monia Ben Hamouda