Josefin Bergman (SE)
Någonting måste brinna för att växa
Burning to grow
7/2 - 9/3 2025
Vernissage:
Fredag 7 februari: 17:00 – 21:00
Workshop med collage:
Lördag 1 mars: 13:00 - 16:00
Kurator: Bahareh Mirhadinezhadfard (IR/SE)
This exhibition explores the profound themes of transformation and rebirth, drawing inspiration from the ancient legend of the Phoenix. The mythical bird, consumed by flames, rises from its ashes, embodying the cyclical rhythms of life and the enduring spirit of renewal. Through destruction comes the opportunity for growth, and from decay, crisis, accident and trauma, new forms emerge.
The works presented here reflect this process, utilizing materials that carry traces of time, wear, and elemental change. Crushed brick, charred wood, and paper collages evoke the tensions between destruction and creation, decay and regeneration, dependency and entanglement. These materials, themselves marked by processes of transformation, serve as metaphors for the resilience, continuity and plasticity inherent in the natural world and human experience.
The journey begins with a striking installation of crushed roof tiles. Historically shaped by hand and fired from clay drawn from the earth, roof tiles carry the legacy of traditional craftsmanship alongside their practical purpose. Once vital and enduring, the broken fragments of these tiles now symbolize the inevitable passage of time and the potential for reinvention. Their journey - from earth to fire to ruin - mirrors the Phoenix’s cycle of burning and rebirth.
Någonting måste brinna för att växa / Burning to grow invites viewers to reflect on the sublime power of destruction as a catalyst for creation. It draws attention to the limits of human capacity, the ever so fragile and vulnerable existence, acting as a counterbalance to ideals of personal growth and success; when grit, resilience and perseverance are celebrated as forces that push us to keep going when the going gets tough, relentless perseverance can sometimes lead to burnout. Through trauma, an absolute other emerges which has no relationship with the former self - a complete metamorphosis of being, a cauterization of the self.
Text By: Bahareh Mirhadinezhadfard
Utställningen undersöker teman kring transformation och pånyttfödelse med utgångspunkt i legenden om Fågel Fenix - en symbol för odödlighet och utveckling. Fenix bränner sig själv till aska för att återuppstå, en process som speglar livets cykliska natur: att födas om och om igen för att växa.
Material och tekniker i utställningen inkluderar krossat tegel, förkolnat trä och papperscollage, som alla speglar idéer om förfall och förnyelse.
Det första man möter när man kommer in i galleriet är en installation bestående av krossade taktegelpannor.
Tegelpannorna i installationen påminner om ruiner – byggnader som har förfallit genom skador och brist på underhåll. Idén förstärks av tankar kring stadsutveckling, där hålen från lertag, som blir till när man tillverkar tegel, speglar de byggnader de skapar. Detta är en parallell till boken De osynliga städerna (1972) av Italo Calvino. En roman där ett sändebud underhåller sin kejsare med berättelser om städer han besökt under sina resor i dennes rike. Bilderna av städerna glider samman, konturerna löses upp. Är det kanske ytterst en enda plats sändebudet har berättat om?
På vägen in till stan tänker jag ofta på hålen som blir till när leran grävs upp och formas till tegelstenar och pannor som sedan formas till vår stad. Jag bygger luftslott och undrar om hålen bär samma skepnad som husen, fast i negativ form.
På väggen åt höger i rummet hänger två verk gjorda i kollage. Kollagen är sammansatta av papper eller skärvor som bär spår av kala hem och söta drinkar. Bilder har dissekerats för att lappas ihop och lagas till en ny förståelse av flödet av information som hjärnan ständigt utsätts för.
Vidare in i galleriet i det andra rummet möter vi två skulpturer placerade mitt i rummet. Skulpturerna består av två möbler - ett hörnskåp och ett avställningsbord. Båda möblerna är svarta och bearbetade i en form av förkolning.
Att bränna och förkolna träytor har en lång tradition i Sverige och Norden för att göra träet motståndskraftigt mot röta och mögelpåväxt i bland annat gärdsgårdsstörar och bryggpålar. I Japan, där denna teknik kallas Yakisugi, har man bränt trä i hundratals år till i huvudsak husfasader där den förkolnade ytans brandskyddande egenskaper eftersträvats.
I Europa och USA gjorde denna teknik sig synlig i början av 2000-talet och blev en trend som idag är ett återkommande inslag på allt ifrån offentliga byggnader till villor och inredningar.
På den ena änden av Yakisugi (Shou Sugi Ban) spektrumet så har vi Wabi sabi, en japansk filosofi som betonar det vackra i det föränderliga och ofullständiga. Att låta naturens påfrestningar sätta sin prägel på uttrycket är vanligt i Japan där fasader står obehandlade under decennier. I takt med tiden så flagnar de yttre brända lagren och exponerar det ljusare träet. Hur lång tid detta tar är helt beroende på byggnadens geografiska läge, konstruktion och brännprocess.
För mig symboliserar Yakisugi motståndskraft och handling. Att våga utsätta ytan för något som skulle kunna förgöra den. Detta för i sin tur mina tankar till kontrollerad skogsbrand där branden skapar miljöer så att konkurrenssvaga insekter, kärlväxter, svampar och mossor kan etablera sig. Branden har också genom historien utverkat ett starkt selektionstryck, vilket inneburit uppkomst av pyrofila organismer, arter som är beroende av brand. Där blir det brandmättade landskapet en biotop, ett hem för tusentals insekter, svampar, organismer och växter.
Ett 40-tal insektsarter i Sverige - skalbaggar, skinnbaggar, flugor och fjärilar är idag kända som direkt brandberoende. Ytterligare hundratals är gynnade av brand. De har olika anpassningar till rök, värme och eld och de flesta av de brandberoende insekterna kräver bränd skog. De utvecklas i bränd ved (sotsvart praktbagge - Melanophila acuminata ) eller bränd mark (liten brandlöpare – Sericoda quadripunctata). Brandinsekter är konkurrenssvaga och nybränd skog erbjuder därför en lämplig miljö att kolonisera.
Skogsbranden är ett landskap som efter en till synes väldig katastrof ligger naket, svart och förbränt. Men det som nyligen var rykande öken håller redan på att hämta sig. Nu spirar grönskande hopp. Mitt i det förkolnade och splittrade skjuter det nya livet upp. Rallarrosor täcker marken i förlåtande röda sjöar, hallon, ormbunkar, kruståtel och andra gräs breder ut sig.
Text av: Josefin Bergman
Josefin Bergman, f. 1985, gick ut konsthögskolan i Umeå 2013. Hon har sedan dess ställt ut på ett flertal grupputställningar vid bl.a Färgfabriken i Stockholm, Malmö Konsthall och Bildmuseet i Umeå.
Josefin Bergman använder sig av vardagsföremål och anspråkslösa material där hon berör ämnen som relationer och kommunikation. Subjektiva minnen och upplevelser tillåts ha en framträdande roll i verken. Hon jobbar fritt mellan skulptur och kollage som ofta fogas samman till större rumsliga installationer.
Bahareh Mirhadinezhadfard är konstnär och curator som bor och verkar i Malmö.
Med stöd av Malmö Stad, Kulturrådet och Malmö Återbyggdepå