

Joran Stamatakakos (AU) 
To Fill Up Empty Things

31/3 - 30/4 2023

Opening: Friday 31/3, 17.00-21.00

Curator: Richard Krantz (SE)


Galleri CC proudly presents To fill up empty things, Joran Stamatakakos’ first solo exhibition since graduating with a Masters in Fine Art from Konstfack in 2017.

Joran was born in 1982 in Albury, Australia. His work has been exhibited in numerous group and duo exhibitions, at such places as _konsthall, Galleri ID:I, HenProjects, Studio Pank, Hjorten Sculpture Park and Crum Heaven. These all are, like Joran himself, based in Stockholm, which makes us even happier to have the opportunity to introduce Joran’s work to a Malmö audience.



VITAMIN J
- a short essay about Joran Stamatakakos, by exhibition curator Richard Krantz


“Sometimes there’s a man… I won’t say a hero, ‘cause what’s a hero? But sometimes, there’s a man. And I’m talking about the Dude here. Sometimes, there’s a man, well, he’s the man for his time and place. He fits right in there. And that’s the Dude, in Los Angeles.
-The Stranger, Big Lebowski


I got to know the artistic practice of Joran Stamatakakos while we both studied at Konstfack between 2015-2017. Joran was like some kind of force there, who roamed the building, almost a sort of otherworldly being. He drilled, hammered, sawed, sculpted and built. Roughly and uninhibited. In the studio of course, but more often than not outside of it, when the studio quickly became too cramped or too small. He couldn’t really be contained. I sometimes thought the prestigious school’s outer walls would simply give way. I remember him constantly wanting to play table tennis with his fellow students. His call of “Up for a game?” could be heard through the walls, multiple times a day. He ran the itinerant gallery Inside Gallery, which like his art, temporarily commandeered various spaces at the school, producing short exhibitions.


It was not just myself, our fellow students and teachers who became acquainted with Stamatakakos’ art. Konstfack’s Property department also had that pleasure. They were constantly coming across his maximalist sculptures, often constructed from the discarded pieces of wood from the spoiled students of Design. They could turn up all over the place. Perhaps sometimes a little too close to fire doors and emergency exits. Not the best if a fire broke out, of course. And of course extra work for the Property department - who surely already had their hands full with endless entitled youths with their ‘curated’ playlists, forever organising parties in corridors, as if it was some kind of right for having made it into a cool school.


However, I would like to claim that Joran was driven by something else. Not some self-entitled privilege which didn’t care who had to clean up after him. No, it was different with Joran. Perhaps one could call it something as banal as creative joy. And surely no stupid floor plan of an old telephone factory should be allowed to stand in the way of art? I would even claim that Joran took responsibility. Joran was forced to come up with heaps of tricks and solutions to be able to store his giant monstrosities of sculpture and installation. He sawed them in half to get them through doors to later assemble them with something else. He hid them in culverts. After a while he mounted wheels on all the works to make things easier. He realised that if they were constantly in transit, always on the move, no caretaker could really say anything about it. They were, like, just being moved. In that way he became some sort of worker, with this task between the hours of 9 am - 5 pm each day. A kind of meaningless drudgery but with a clear purpose. To move things around. Roll. Saw. Shift. Carry. Get it in the lift. Get it out. More poetic, more artistic, and above all more fun than a fucking playlist of the latest electro.


I don’t know if Konstfack was the place Joran needed for his practice, but undeniably it was the practice that Konstfack needed. Unavoidably yet inadvertently it asked questions of the institution - what sculptures may be built? Are you limited to your assigned square metres? Why the hell do design students chuck out containers full of good building materials every day? And so on.


Joran uses an ad-hoc method when he builds and makes art. He joins materials together, whether discarded or new. He does it roughly and without pretension. At the same time he is a delicate painter and draughtsperson, to then all of a sudden be crawling under a blanket across a room eating a line of lollies in a performance. Like some kind of amoeba. Or else he is making a fanzine, or an animation in MSPaint. You can’t really pin down Joran, and that is what makes his art particularly important, in this time of streamlined dealer gallery art and flat, easy to swallow themes.


I now realise at the end of this text that in parts of it Joran sounds like he is dead. He’s not. He is alive and kicking. And now we are presenting his first solo exhibition. It’s about fucking time. And I’m glad to be a part of it. It’s the injection of vitamins we didn’t know that we all needed. Vitamin J.

English translation: Florence Wild

With Support from Malmö Stad and Kulturrådet.


/////////////

Galleri CC presenterar stolt Joran Stamatakakos första separatutställning - To fill up empty things - sedan hans masterexamen vid Konstfack 2017.


Joran föddes 1982 i Albury i Australien hans konst har visats i grupp- och duosammanhang vid bland annat _konsthall, Galleri ID:I, HenProjects, Studio Pank, Hjorten Skulpturpark och Crum Heaven. Alla dessa är, likt Joran själv, stockholmsbaserade - vilket gör att vi är ännu gladare att få tillfället att möjliggöra Jorans konst för en publik i Malmö.


-VITAMIN J
-en kort essä om Joran Stamatakakos, av utställningscurator Richard Krantz


“Sometimes there’s a man… I won’t say a hero, ‘cause what’s a hero? But sometimes, there’s a man. And I’m talking about the Dude here. Sometimes, there’s a man, well, he’s the man for his time and place. He fits right in there. And that’s the Dude, in Los Angeles.
-The Stranger, Big Lebowski


Jag lärde känna Joran Stamatakakos konstnärskap när vi båda studerade på Konstfack, 2015-2017. Joran var lite av en slags kraft där, som drog runt i lokalerna, ett väsen nästan. Han skruvade, spikade, sågade, skulpterade och byggde. Ohämmat och råbarkat. Inne i ateljén naturligtvis, men lika ofta utanför, när denna snabbt blev för full eller för liten. Han gick inte riktigt att begränsa. Ibland trodde jag att den anrika skolans ytterväggar helt enkelt skulle ge vika. Jag minns att han konstant ville spela bordtennis med studiekamraterna. “Up for a game?”  hördes hans stämma ljuda genom väggarna, flera gånger per dag. Han drev det ambulerande galleriet Inside Gallery, som likt konsten tog olika delar av skolans lokaler temporärt i besiktning och genomförde korta utställningar.


Det var inte bara jag, studiekamraterna och professorerna som fick stifta bekantskap med Stamatakakos konst. Det fick även Konstfacks fastighetsavdelning. De stötte hela tiden på hans stora maximalistiska skulpturer, ofta byggda av kasserat trämaterial från bortskämda designelever. De kunde stå lite var som helst. Ibland kanske lite för nära branddörrar och nödutgångar. Inte så bra om det hade brunnit, såklart. Och givetvis extraarbete för fastighetsavdelningen - som redan säkert hade nog att göra med allehanda rikemansungdomar som ordnade fester i korridorer med “curerade” spellistor, i tid och otid, som om det var någon slags rättighet bara för att man kommit in på en cool skola.

Men, jag vill ändå hävda att Joran drevs av något annat. Inte en priviligerad bortskämdhet som inte brydde sig om vem som fick städa upp. Nej, med Joran var det annorlunda. Kanske kan man kalla det något så banalt som skaparglädje. Och inte ska väl någon dum planritning av en gammal telefonfabrik få stå i vägen för konsten? Jag vill även hävda att Joran tog ansvar. Joran fick hitta på många trix och lösningar för att förvara sina stora åbäken till skulpturer och installationer. Han sågade isär dem för att få in dem genom dörrar och byggde sedan ihop dem med något annat. Han gömde dem i kulvertarna. Satte efter en tid hjul på samtliga skapelser för att det skulle gå lättare. Han kom på att om de hela tiden var i förflyttning, hela tiden rörde på sig, så kunde inte riktigt någon vaktmästare säga något om saken. De var ju bara på väg någonstans, liksom. På så sätt blev han en slags arbetare som hade den uppgiften mellan 09:00 och 17:00 varje dag. Att rulla omkring saker. Ett slags idiotarbete men med ett tydligt syfte. Rulla. Såga. Flytta. Bära. Få in i hissen. Få ut. Mer poetiskt, mer konstnärligt och framförallt mer kul än någon jävla playlist med den senaste electron.

Jag vet inte om Konstfack var den plats som Stamatakakos behövde för sin praktik, men det var onekligen den praktik som Konstfack behövde. Oundvikligt och oavsiktligt ställde den frågor om institutionen - vilka skulpturer tillåts byggas? Går gränsen vid antal upplåtna kvadratmeter? Och varför slänger designeleverna flera containrar med bra byggmaterial varje dag? Och så vidare.

Joran har en ad-hoc metod när han bygger och skapar konst. Han skruvar ihop saker, både av kasserat och nytt material. Han gör det opretantiöst och råbarkat. Samtidigt är han en finstämd målare och tecknare, för att i nästa stund göra ett performance där han kryper under en filt genom rummet, ätande ett spår av godis. Som en slags amöba. Eller så gör han ett fanzine, eller an animation i MSPaint. Det går inte att nagla fast Joran, och det är det som gör hans konst extra viktig, i en tid av strömlinjeformad gallerikonst och platta, lättuggade röda trådar.


Mot slutet av texten inser jag nu att i vissa delar av den låter det som att Joran är död. Det är han inte. Han lever och verkar. Och nu visar vi alltså hans första stora separatutställning. Det är fan på tiden att den äger rum. Jag är glada att vara en del i den. Det är den vitamininjektion som vi inte visste att vi behövde. Vitamin J.

Med stöd av Malmö Stad och Kulturrådet.

